Jag är världens värsta människa
Önskar jag orkade skriva mer idag men det gör jag antagligen inte.
Med tanke på att jag rent psykiskt är så matt just nu har jag fått väldigt mycket gjort. Var på universitetet kl. 10, föreläsning, lunch, tentaplugg, studentpalatset, mattekurs till 20.30 och sen hem och äta lite.
Så klart så slog min magkatarr precis när jag kommit innanför dörren, den kommer alltid när man börjar slappna av.
Vet att denna mening kan verka främmande för er som känner mig men jag orkar inte umgås med människor i grupp längre. Någon så där går ibland bra och ibland kan jag tappa bort mig själv i vardagen och glömma all sorg.
Men jag orkar inte längre bara bland folk... Jag den mest sociala i världen har tröttnat på människor. Blivit cynisk och tänker att alla ändå kommer såra mig någon gång. Visst är det hemskt?! Jag vet men det känns så..
Jag hoppas jag kan hälsa på dig igen på torsdag. NEEEj kom precis på att jag glömde ringa upp dig som jag sa att jag skulle göra när jag kom hem. Hur kunde jag glömma det?! Du är jag allt jag tänker på. Nu kommer de igen, de där salta kalla sakerna som uttrycker min sorg, rädsla och smärta. Jag känner mig som världens sämsta människa just nu, hur kunde jag glömma att ringa dig..
Jag messar nu på en gång. Har aldrig haft så dåligt samvete.. Satt länge och kollade att messet verkligen gick i väg.
Hur klara människor sig igen sånt här. Jag vill bara isolera mig, sätta mig på balkongen i en tjockfilt och bara glo.
Imorgon måste jag göra klart en granskningsuppgift. Idag på föreläsningen skulle han kunnat pratat om humlor jag hade inte märkt något, var borta i min värld.
Vill inte vara ensam men orkar inte ens med mig själv...
Längtar till våren...
Hur den än blir kommer det vara molnigt hos mig
Med tanke på att jag rent psykiskt är så matt just nu har jag fått väldigt mycket gjort. Var på universitetet kl. 10, föreläsning, lunch, tentaplugg, studentpalatset, mattekurs till 20.30 och sen hem och äta lite.
Så klart så slog min magkatarr precis när jag kommit innanför dörren, den kommer alltid när man börjar slappna av.
Vet att denna mening kan verka främmande för er som känner mig men jag orkar inte umgås med människor i grupp längre. Någon så där går ibland bra och ibland kan jag tappa bort mig själv i vardagen och glömma all sorg.
Men jag orkar inte längre bara bland folk... Jag den mest sociala i världen har tröttnat på människor. Blivit cynisk och tänker att alla ändå kommer såra mig någon gång. Visst är det hemskt?! Jag vet men det känns så..
Jag hoppas jag kan hälsa på dig igen på torsdag. NEEEj kom precis på att jag glömde ringa upp dig som jag sa att jag skulle göra när jag kom hem. Hur kunde jag glömma det?! Du är jag allt jag tänker på. Nu kommer de igen, de där salta kalla sakerna som uttrycker min sorg, rädsla och smärta. Jag känner mig som världens sämsta människa just nu, hur kunde jag glömma att ringa dig..
Jag messar nu på en gång. Har aldrig haft så dåligt samvete.. Satt länge och kollade att messet verkligen gick i väg.
Hur klara människor sig igen sånt här. Jag vill bara isolera mig, sätta mig på balkongen i en tjockfilt och bara glo.
Imorgon måste jag göra klart en granskningsuppgift. Idag på föreläsningen skulle han kunnat pratat om humlor jag hade inte märkt något, var borta i min värld.
Vill inte vara ensam men orkar inte ens med mig själv...
Längtar till våren...
Hur den än blir kommer det vara molnigt hos mig
Kommentarer
Trackback
