Jag går sönder
Jag går sönder...
Läste precis en blogg om en kvinna som går i genom samma sak som du.. Jag grät, och grät och insåg att hennes ständiga känslor under alla åren som detta pågick var ensamhet, rädsla och avsaknad av kärlek. Hon ville känna kärlek, kärlek från nära men också till livet.
Den här kvinnan ville verkligen leva men hennes resa var något såå himla slitsam. Hur orkade hon?
Jag grät mest när jag läste stycket...
Jag har ofta känt mig besviken på människor som fanns i min vän- eller bekantskapskrets. Visst många skickade jätte fina kort, några ringde och några mycket få hälsade på någon gång. Men detta gäller tre år - två sjuk år och ett rehab år. Och jag behöver nästan inte ta till tårna för att kunna räkna besöken... OBS! Här är inte min bästa Vän inberäknad - då behöver jag en tusenfotings tår : ) Vad som gör mig mest ledsen är de veckor då jag var helt sängbunden och modet tröt ibland - var fanns dessa människor då? I två veckor låg jag på IVA och verkligen kämpade för mitt liv - ensam... Då hade jag behövt någon som satt vid min sida och gav mig mod, kraft och vilja att kämpa! Jag kunde ha dött! Ville ingen träffa mig kanske en sista gång innan jag var borta för alltid? Hade ingen viljan att hjälpa mig att fatta mod och ork. Många gömmer sig bakom rädslan. De tycker inte om sjukhus. Det gör inte jag heller. För mig är inte det en ursäkt att skylla på rädsla när någon du bryr dig om ligger och kanske kämpar mot döden. Hur kan man låta någon ligga ensam som man säger sig älska? Det kan man inte. Alltså älskar de mig inte eller så vet de inte vad älska är...
Jag vet inte hur allt kommer bli jag är också rädd.
Tänk om jag inte mäktar och orkar finnas där så där mycket som du behöver? Jag älskar dig men just nu mäktar jag inte ens med att somna på kvällen.. Jag är rädd men jag finns här
Läste precis en blogg om en kvinna som går i genom samma sak som du.. Jag grät, och grät och insåg att hennes ständiga känslor under alla åren som detta pågick var ensamhet, rädsla och avsaknad av kärlek. Hon ville känna kärlek, kärlek från nära men också till livet.
Den här kvinnan ville verkligen leva men hennes resa var något såå himla slitsam. Hur orkade hon?
Jag grät mest när jag läste stycket...
Jag har ofta känt mig besviken på människor som fanns i min vän- eller bekantskapskrets. Visst många skickade jätte fina kort, några ringde och några mycket få hälsade på någon gång. Men detta gäller tre år - två sjuk år och ett rehab år. Och jag behöver nästan inte ta till tårna för att kunna räkna besöken... OBS! Här är inte min bästa Vän inberäknad - då behöver jag en tusenfotings tår : ) Vad som gör mig mest ledsen är de veckor då jag var helt sängbunden och modet tröt ibland - var fanns dessa människor då? I två veckor låg jag på IVA och verkligen kämpade för mitt liv - ensam... Då hade jag behövt någon som satt vid min sida och gav mig mod, kraft och vilja att kämpa! Jag kunde ha dött! Ville ingen träffa mig kanske en sista gång innan jag var borta för alltid? Hade ingen viljan att hjälpa mig att fatta mod och ork. Många gömmer sig bakom rädslan. De tycker inte om sjukhus. Det gör inte jag heller. För mig är inte det en ursäkt att skylla på rädsla när någon du bryr dig om ligger och kanske kämpar mot döden. Hur kan man låta någon ligga ensam som man säger sig älska? Det kan man inte. Alltså älskar de mig inte eller så vet de inte vad älska är...
Jag vet inte hur allt kommer bli jag är också rädd.
Tänk om jag inte mäktar och orkar finnas där så där mycket som du behöver? Jag älskar dig men just nu mäktar jag inte ens med att somna på kvällen.. Jag är rädd men jag finns här
Kommentarer
Trackback
