Känslan glömmer man aldrig

Jag har just sett en film som totalt kastade mig omkull. Jag grät och grät så där så det gör ont i bröstet, den skakade och berörde mig som ingen annan film någonsin gjort. The Reader heter den och Kate Winslet fick en oscar för sin roll som Hannah Schmitz och jag unnar henne varje millimeter av den äran. Hon var helt fantastisk!

Jag är fortfarande helt tagen så här efteråt. Se den det är allt jag säger.



Filmer handlar om hur man finner riktigt kärlek, en kärlek som aldrig riktigt dör. Åren går och man kan fortfarande känna hur den en gång kändes. Men även om man försöker återskapa så fanns kärleken i en annan tid, en tid som inte är den samma som nu därför blir det alltid fel på något sätt. Känner igen känslan av att ha funnit kärlek till en person, även om man flera år senare träffar sin kärlek är det konstigt. Man sitter med en människa som man vet så mycket om och känner så mycket för, men det är inte riktigt den person man blev kär i länge. Det är en konstig känsla och det är också den kärleken som gör ont på riktigt. En sån kärlek glömmer man aldrig, man kommer alltid kunna plocka fram den och känna samma känsla.

Filmen fick mig att minnas en person som förut var i mitt liv. En kärlekshistoria som var lång, kärleksfull och smärtsam. Men man glömmer aldrig känslan. Även fast jag vet att vi aldrig skulle kunna återskapa det vi en gång hade, har jag kvar kärleken till den kärlek som då fanns.

Även om kärlek är det bästa som finns kan det vara förvirrande. Någon sa något till mig för ett tag sedan, det finaste man kan säga men ändå gör det mig bara mer förvirrad. Men känslan att höra det får min kropp att le ändå. Tids nog kommer även jag få klarhet, det gäller nog bara att ha tålamod. Frågan är bara om det är något jag har?

Satt och pratade med en kompis här i veckan, om varför man vill ha kärlek? Det kan vara olidlig, jobbig, smärtsam och mycket annat. Att ha någon att vakna med på söndagsmorgonen eller att ha någon att anförtro sig till väger det tyngre än nackdelarna? Antagligen

Borde kanske inte skriva när jag blev så här känslosam efter filmen. Det är mycket som händer just nu, mycket som är ovist. En sak som är säker, vi går framåt och kommer alltid göra

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0